Fia Sandström

Det var inte det att gjorde massa levader, perfekta skolor och sånt utan att han litade på mig.

Vi red först en sväng med Altea och Nöten när det kom en lastbil, vägen är ganska liten och smal (man kan knappt mötas) och det är hagstaket på båda sidor. Annars brukar vi få springa fram till en mötesplats och gå undan lite när lastbilen kommer men idag stod Nöten stilla, på spänn men stilla medan lastbilen åkte förbi. Det var som om han sa

"Jag tycker det är farligt men om du nu säger att det är säkert så kan jag väl stå här. Men om det  skulle hända något är jag redo att rädda oss."

Det var en sån underbar känsla att han litade på mig så mycket!

Efter uteritten red jag in i ridhuset där vi hade ställt upp två hinder, ett röd-vitt kryss på diagonalen och ett blå-vitt kryss på volten med en hemmagjord vattenmatta under (blå pressening). Han blev jättespänd så fort vi kom in i ridhuset och jag tänkte att det här går aldrig.

Jag hade tänkt rida lite dressyr först så medan han tittade på hindren och hade sig försökte jag rida och tillslut övergav han hindren, lyssnade och försökte göra som jag sa. Återigen litade han på mig när jag sa att det inte var farligt.

När jag skulle börja hoppa sen gick jag först mot det röd-vita, vi har ju precis målat bommarna och har bara hoppat på omålade innan förutom clear-rounden i våras. Jag försökte rida på det som om det bara var något vi skulle över för att komma till hörnet. Han nosade lite och gick sen över utan problem.

Eftersom det gick så bra tänkte jag att jag skulle prova att göra likadant på det blå hindret och förstå min lycka när han bara efter att ha nosat någon sekund lugnt traskade över och till och med satte en hov på mattan. Jag provade att trava mot, han tvekade en halv sekund kanske men hoppade ändå över utan att stanna. Jag blev ännu lyckligare. Vi travade mot en gång till och den här gången kände jag verkligen hur han bjöd mot det, han ville hoppa över det. Just då kände jag en otrolig lycka. Redan på första försöket hade han gått över och redan på tredje bjöd han.

Två gånger innan det här har jag ridit an på vattenmatta. Jag skriver ridit an för första gången totalvägrade han att ens gå i närheten av den. Andra gången var hemma på gården och det var med lock och pock med ledare som han tillslut gick över. Den här gången var det bara jag på ryggen och det tog bara ett par sekunder. Jag hade räknat med att få sitta av och leda honom, minst.

Jag tror att anledningen till att det gick så bra var dels att vi verkligen börjar få upp ett ömsesidigt förtroende för varandra, han litar på mig och jag litar på honom men en sak kanske också kan vara det där att jag hade väntat mig att det skulle ta mycket längre tid och krävas mer jobb, därför var jag inte stressad på något sätt utan kunde ge honom all tid i världen. Och om han känner att jag inte är stressad så kan han eftersom han litar på mig bedöma att det är helt ok att gå över.

Monty Roberts har skrivit i sin bok "Shy boy" om en hovslagare som var så frustrerad för att hästen hoppade runt så "det ska ju bara ta 15 minuter att sko!" Då sa han (inte ordagrant återgivet) "om du räknar med att det ska ta 15 min så kan det ta hela dan men om du tänker dig att du har hela dagen på dig kanske det tar 15 minuter."

Det ligger något i det måste jag säga.

/Fia